I går hände det sig att en liten tös på bara 14 månader hamnade i en damm hemma på gården där hon bor. Hennes ena storebror och mamma fann henne , drog upp henne och påbörjade en räddningsaktion. När ambulansen kom andades den lilla själv, men var medvetslös. Vi var många som bad för henne, på olika håll i Sverige och också i andra länder. Jag är säker på att Gud hörde vår samstämmiga bön, om att ge henne tillbaka helskinnad. På lasarettet i Sundebyn beslöt man att söva henne, för att ge kroppen en bättre chans till läkedom, men i natt började hon vakna till och röra på sig. I morse gjorde man väckningsförsök, som föll väl ut. Hon har öppnat ögonen vid något tillfälle, och fått välling - hon sög så ivrigt och hungrigt, att kanske skulle hon storkna. Ännu tills i morgon kommer hon att ligga kvar på IVA, men sedan flyttas till annan avdelning, med lunginflammation som enda påföljd.
Jag gläds verkligen med hela familjen, släktingar och vänner. Gud är god, så god att det förslår. Den lilla tösen har fått vila i Guds famn under några korta ögonblick, som för familjen måste ha känts som en evighet. Jag kan inte låta bli att tacka Gud, och samtidigt undra om hennes själ alltid kommer att känna igen och komma ihåg samhörigheten med Gud under de där stunderna. Kanske är det så att bara hjärnen glömmer, medan själen alltid bär på både doften av Guds famn och avtrycket av Hans händer.