Jag har välsignats med två fantastiska barn, varav den äldre nu redan är vuxen och den yngre är på god väg, då han fyllt 17 år.

Som mamma och förälder älskar man sina barn, och jag brukar skämtsamt säga till mina barn att det är genetiskt, att vi älskar varandra. Vi "måste" göra det.

Fast så är det ju inte egentligen.

Jag kommer alltid att älska mina barn, oavsett vad de tar sig för, och jag hoppas att de inte ska falla till föga för några knepiga frestelser som kriminalitet av någon sort. Ja, jag vill inte ens att de börja att röka...även om detta inte är olagligt.

 

Jag tror att min mamma månade om mig på samma sätt och försökte vägleda mig så gott hon kunde, och jag blev väl ganska hyfsad till och med.

Nu är min mamma död sedan länge. Hon gick bort den 19 juli 2007.

Jag kan ibland tänka tillbaka på vårt sista möte två dagar innan hon gick bort, och timmarna sista dagen, med vårt sista samtal. Mamma hann prata både med mig och barnen och det tror jag att hon gladde sig över.

Vi hörs!

Det var det sista jag sa till min mamma, lätt stressad och orolig för henne på Arlanda.

Men vi hördes aldrig mer, för när jag kom hem till Luleå fick jag dödsbudet av min syster.  :(

 

Jag fick i alla fall ta farväl på sjukhuset tillsammans med mina barn. En tråkig och sorgsen stund, men samtidigt kunde jag tänka att nu fick mamma vila i Guds hand. Inga smärtor, ingen rädsla.

 

Mamma hann aldrig se min kortproduktion, men jag har ärvt en konstnärlig talang från henne, och antagligen mina barn också.

Nu ska hon i alla fall få ett Morsdagskort, med vallmoblommor.

Hon hade sådana där stora Jättevallmoblommor när jag var liten, därav valet av stämpel.

 

Jag älskade dig Mamma!   <3